This is the diary of

Känslan av att prata med någon som inte svarar, försöka krama någon som inte finns, vänta på någon som aldrig kommer och ständigt leta efter ett det där älskade ansiktet i folkmassan. Det känns som att bli skjuten om och om igen. Det värker i hela kroppen samtidigt som en ångest och förtvivlan söker sig till mitt huvud som sedan brister ut i gråt och skrik. Jag blir lika chockad varje gång. Det värsta av allt som kunde hända har redan hänt, för 3 månader sedan, jag förstår inte och vill inte. Jag har hela tiden skyddat mig från mina känslor, jag vill verkligen inte inse fakta och när inte jag kan stoppa mig själv vill jag att andra ska göra det åt mig. Jag vill få slut på mitt lidande, jag vill inte veta, jag vill bara låsas som att inget hänt och att allt är som vanligt. Jag vill bara komma över dig och slippa vara kär i en person som inte finns, men det går inte. Ibland på nätterna när jag tittar på din sida av sängen som är orörd försöker jag lura mig själv att du är i Kungsängen och att vi syns imorgon. Eller när jag vaknar upp att du har gått till jobbet och att vi syns ikväll. Men rutinerna vi hade är de svåraste att ändra på, det kommer bara atomatiskt att jag tänker att jag ska ringa dig och berätta vad som hänt eller något liknande, det är då jag inser att det finns ingen att ringa för att du är borta, borta för alltid.

Jag saknar dig dygnet runt, jag ser bilder av dig i huvudet när jag minst anar det. Jag försöker minnas varje sekund vi haft tillsammans. Jag är rädd för att åldras och jag är rädd att jag glömmer dig och mina känslor jag har för dig. Men jag hoppas jag minns dig även när jag är 100 och senil, för jag vet att du väntar på mig på andra sidan.