This is the diary of

Jag har hittat så många nya vänner, och jag trivs verkligen i deras sällskap. Det sorgliga är att jag inte öppnade ögonen tidagare och insett att jag har så många vänner som jag har kallat bekanta eller klasskamrater förut. Nu är det ändring på det. Jag har haft tid att umgås med var och en av dom på tu man hand och vi har kunnat prata om allt. Jag ringer dom precis när jag vill och de ringer mig. Jag trivs verkligen med mitt nya öppna jag!

Ni vet vilka ni är så ta åt er! Jag är så tacksam för att jag har er men ni ska veta att jag finns här för er med. Ni har fått mig att inse vad som är viktigt och inte. Ni har hjälpt mig att hitta mig själv. Ni har förändrat mig till det bättre. Det är allt tack vare er så det enda jag kan säga är TUSEN TACK! Ni är underbara!

Jag hoppas också att ni ser förändringen som har skett men det tror jag, jag får höra hela tiden hur den nya Malin är bättre än den gamla. Ni verkar trivas i mitt sällskap lika mycket som jag trivs i erat. Men glöm aldrig var era hjärtan sitter och ta hand om er!

Idag var en dag fylld med sorg och många tårar fälldes. Det var det finaste sättet man kan tänka sig att hedra en sån underbar person. Begravningen var väldigt personlig och fin med solsken, fin sång, många blommor och en vit kista. Hela gräsmattan var fylld av människor som visar sitt stöd till familjen och sin sorg för det hemska som har hänt. Men vi som fortfarande är i livet ska vara glada att vi fick ta del av Roberts liv och att vi fick en chans att lära känna honom. 

Robert, jag tänker på dig varje dag och du ska veta hur saknad du är av alla de människor du har lämnat kvar här på jorden. På många sätt tror jag att du var klistret i mångas sällskap. Men nu har du gjort ditt och vi kommer aldrig att glöma dig. Ta hand om dig och sov gott.

Idag på jakansstation satt jag och väntade på tåget och då sätter sig en kille brevid mig. Sen kliver jag på tåget och går av och står i rulltrappan. Då jag känner någon som knackar mig på axeln och jag vänder mig om och tittar ner och det enda jag ser är en kille som ger mig en lapp och springer sedan upp för rulltrappan. Och av ren reflex säger jag "Tack". Jag trodde typ att jag hade tappat lappen eller så, men då har killen skrivit ner sitt mobilnummer. Så i ca en halvtimme har han och jag suttit nära varandra till och med delat bänk och han har inte tittat på mig eller något alls och sedan ger han mig en lapp och springer där ifrån. Jag har ingen aning om hur han ser ut dessutom eftersom jag inte hann se något annat än hans bakdel haha. 
Det var väldigt modigt gjort men jag märkte att han var nervös, men han ska ha tummen upp bara för att han vågade! 

Som ni flesta vet har man pappa fått en tumör på ena lungan och det fick vi reda på för ca 3 veckor sedan. Men under tiden vi väntar på att få ett provsvar från läkarna fall om tumören är elakartad eller godartad har han genom gått 5 olika sorters röntgen. Så just nu ligger han på sjukhuset och där har han varit under några timmar, för idag går han igenom den jobbigaste undersökningen av dom alla. Och pga strejken får han inte ens vara helt sövd utan han får bara en massa morfinsprutor. Usch jag tycker så synd om honom och samtidigt som jag ser min mamma som går runt och är orolig varje dag medans pappa gör allt för att hålla sig stark för att inte få oss i familjen oroliga. Men ett framsteg från hennes håll var iaf att hon följde med honom för att förbereda sig inför undersökningen på sjukhuset. Men det jobbigaste med den här processen i sig är att det enda vi kan göra är att vänta i flera veckor på att få ett svar som kan förändra så mycket. Men som sagt man ska inte ta ut olyckan i för väg, jag håller verkligen tummarna!

Fy fan vad trött jag är. Skolan tar all min energi ifrån mig, jag försöker mitt bästa men det blir bara strunt av det hela. Det är sån fruktansvärd press hela tiden. I för sig har jag har alltid vetat att slutspurten kommer att vara jobbig men det är svårt att acceptera den nu när den väl är här. 

Måndag:Plugga
Tisdag: nat. sv och bio med Johanna
Onsdag: jobb 07:00-10:00, prov och sen nat.eng, plugga
Torsdag: begravning och prov
Fredag: Prov    

Så mycket ska göras på så kort tid, men jag ska kämpa, kämpa kämpa!

Helgen var underbar. Först spenderade jag fredagen med Johanna senare på kvällen åkte vi in till en park i stan och hade picknick med hennes vänner Lia och Lars. Sen på lördagen var jag med Jesper och sedan på kvällen åkte vi hem och grillade hemma hos Löken och träffade massa med nya människor. Sedan på söndagen åkte jag och Jesper till Sigtuna och spenderade vår dag där, det var det gulligaste lilla stället jag har varit på iaf så här nära hemma plan. Som nog ingen missade var det kanon väder hela helgen med värsta sommar värmen. Man kan inte göra annat än älska det! 

Hej, idag är det nästan sommarväder och fåglarna kvittrar men jag har gått och blivit förskyld precis som alla andra, hes snorig och hostig. Typiskt oxå. Idag var tanken att jag skulle skriva prov men av sina anledningar har jag bara pluggat till halva provet så tyvärr kommer jag inte att skriva det idag. Men jag har ringt mina lärare och kommer få skriva de i nästa vecka.

Idag har jag bestämt träff med Johanna, det känns skönt att få träffa henne. Hon har gjort min dag idag och jag längtar tills hon kommer. Vi ska försöka sitta och ha det mysigt ute i solen och värmen. Det är så himla mycket på gång i mitt liv just nu från alla håll och jag försöker bara smälta det som sker. Så det blir skönt att bara få glömma verkligheten under några timmar.

Vi ses!

Idag har jag varit riktig duktig, dels för att jag satt och skrev en rapport med en klasskamrat i ca 3 timmar i streck och efter det har jag övningskört inne i Sumpan. Plus att jag hamnade i köerna på hemvägen så det var något nytt. Nej men iaf så var det en riktigt lyckad tur.

Nu har jag iaf bestämt mig för att jag ska ha kul i helgen så vi får se vad jag hittar på för något. Jag har iaf lite planer!

Man ska inte ta något för givet och man ska inte fokusera så mycket på de små meningslösa detaljerna, för det spelar verkligen ingen roll när det kommer till kritan.
En väldigt klok och fin männsika har lärt mig att om man tycker om någon så ska man inte tveka en sekund för att säga det till den. Det värmer mer än något annat när en annan person säger något fint och värmande om en. Jag har alltid haft svårt att både ge och ta komplimanger, men nu känns det bara helt rätt att de personerna borde verkligen få veta hur mycket de betyder för en. Tyvärr var en sån här hemsk situation tvungen att hända för att jag skulle öppna ögonen och inse något så enkelt. Men som Robert alltid sa; "Man lever bara en gång" och han har så rätt.
Vi måste ta vara på tiden tillsammans med dom vi älskar och aldrig tveka för att säga något så simpelt som "Du är så underbar".

Timmarna går men känslorna består.