This is the diary of

Det har redan gått mer än en månad sedan min älskade Jepser lämnade oss alla och begravningen börjar närma sig. Jag får en konstig känsla i hela kroppen så fort jag tänker på det. Jag känner ett tryck över bröstet och det känns nästan svårt att andas. Men det är väl egentligen inte så konstigt, det är en sådan stor saknad och smärta som värker i hela min kropp. Men någonstans inom mig börjar jag förstå att det är sant och att han aldrig mer kommer komma tillbaka. Men där han är nu, där har han det bra och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Det värmer också att veta att han dog när han var som lyckligast för han hade allt och lite till. Jag kommer förevigt minnas honom som den underbara person han var och han har förändrat mig till det bättre och det tackar jag honom för, utan honom hade jag aldrig varit så stark som jag är. Han hjälpte mig att hitta mig själv och han stöttade mig genom mina svåra tider, han var inte bara min älskade pojkvän utan även min allra bästa vän.

Vila i frid älskling och jag älskar dig för evigt!